Skillnad utmattningssyndrom och utmattningsdepression: skillnad hjärntrötthet och utmattningssyndrom
Stor skillnad på depression och utmattningssyndrom
Behandlingen av utmattningssyndrom är individuell och anpassad efter vilka besvär patienten har. Det är vanligt att behandling och rehabilitering innehåller: Information och utbildning i hur stress påverkar kropp och psyke. Rådgivning om livsstil och metoder för att minska daglig stress, till exempel motion, avslappningsövningar och information om sömn och hur man kan arbeta med sömn. Målet med kroppskännedomsövningar är att individen får insikt i hur kroppen och själen är förknippade med varandra; hen lär sig både att lyssna på kroppens varningssignaler och att hantera dem i god tid. Basal kroppskännedom som metod inriktar sig på individens hälsoresurser: den återupprättar förlorade resurser och aktiverar en konstruktiv användning av dem. Andning och mental närvaro är centrala i kroppkännedomsterapi. Återhämtning är nyckelord i rehabiliteringen. Att lära sig att använda sina inre resurser är nödvändigt för återhämtningen. Samtalsterapi, kognitiv terapi KT eller kognitiv beteendeterapi KBT med till exempel psykolog, kurator, arbetsterapeut eller sjuksköterska.
Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom
Omvårdnad Till skillnad från deprimerade patienter har långtidssjukskrivna med utmattningssyndrom signifikant högre halter av vissa tillväxtfaktorer, jämfört med friska. Skillnaden är så stor att det skulle kunna användas som ett test för att påvisa utmattningssyndrom. Det visar den sammanfattning om kunskapsläget om utmattningssyndrom och depression som professorerna Marie Åsberg och Åke Nygren vid Karolinska institutet redovisar i sin slutrapport från det så kallade DU-projektet se faktaruta. Nedärvd sårbarhet Patienter med utmattningssyndrom har en minskad känslighet i stresshormonaxeln, så att de reagerar med mindre frisättning av stresshormon, tvärtemot patienter med depression. Dessutom finns den minskade känsligheten kvar så länge som sju år efter insjuknandet. Det tyder på att det antingen är en nedärvd sårbarhet eller något som förvärvats tidigt, till exempel genom traumatiska uppväxtförhållanden. Ökad dödlighet i cancer Dödligheten bland kommun- och landstingsanställda som varit långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa var dubbelt så hög jämfört med friska personer med samma yrke.
Utmattningssyndrom återhämtningstid
Vilken diagnos har jag egentligen när jag inte längre orkar någonting som vanligt? Det kräver ibland specialistmottagningens erfarenhet och resurser att reda ut. För det första måste man söka sin ordinarie läkare eller husläkare för att utesluta andra sjukdomar som kan ge svår trötthet. Några är ju självklara att misstänka som blodbrist, diabetes, struma Andra alarmerande sjukdomar kan ju ha trötthet som första symptom till exempel cancer, hjärtsvikt, infektioner Och andra är ovanliga men måste ända tas med i beräkningen när man gör sin utredning, som Sjögrens sjukdom, Addisons sjukdom och en väldigt lång rad av "differentialdiagnoser", eller möjliga behandlingsbara tillstånd. Men när då utredningen är klar, proverna tagna, röntgen och magnetkamera och EKG arkiverade som normala, då finns det några mycket vanliga orsaker att titta närmare på. Och då kommer en rehabiliterings och specialistklinik mer tillhanda. För att beskriva patientens allmänna påverkan av sjukdom använder vi ett formulär med 36 frågor, RAND, och för att skatta livskvaliteten använder vi ett enkelt fem-frågetest som kallas EQ-5D.
Skillnad utmattningssyndrom och utmattningsdepression:
Kroniskt utmattningssyndrom
Sammanfattat Utmattningssyndrom kan kompliceras av sekundär depression, vilket kan skapa differentialdiagnostiska problem. Utmattningssyndrom skiljer sig från egentlig depression med avseende på utlösande orsaker, symtombild, biokemi, förlopp och behandlingsbehov. Till skillnad från egentlig depression är utmattningssyndrom svårt att behandla men lätt att förebygga. Differentialdiagnostiken är viktig såväl i prodromalfasen, för att undvika att patienten »går in i väggen«, som under rehabiliteringsfasen, för att undvika övermedicinering och för att uppmärksamma behovet av arbetslivsorienterad rehabilitering. För några år sedan publicerades i Lancet en metaanalys av hur väl allmänläkare i 41 studier kunde diagnostisera depression bland mer än 50 primärvårdspatienter [1]. Det genomsnittliga resultatet var inte upplyftande, även om spridningen var stor. I genomsnitt kunde en motiverad allmänpraktiker korrekt diagnostisera ungefär hälften av fallen.