Ivar arosenius målning 1906: Ivar Arosenius (1878–1909)
Ivar Arosenius — Ivar Arosenius är på samma gång en särling inom svensk konst och en god representant för sekelskiftets eklektiska bildkonst, då de nationalromantiska strömningarna höll på att avta och modernismen ännu inte fått sitt genombrott. Arosenius tillhörde en generation som konsthistoriskt sett hamnat mellan å ena sidan de tjugo år äldre Konstnärsförbundarna, med Nils Kreuger och Karl Nordström — och de tidiga Matisse-eleverna som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Många konstnärer födda på talet sökte ett eget uttryck, men lyckades aldrig göra sig några namn. Ivar Arosenius är ett av undantagen, som dels lyckades skapa en egen bildvärld och omisskännlig stil, dels med en konstnärlig värdighet tog sig an motiv som annars betraktats som låga. Han slog igenom som tecknare och akvarellist, och förblev dessa medier trogen under hela sin karriär. Välutbildad men autodidakt Ivar Arosenius växte upp i Göteborg i en borgerlig miljö. Som en av flera tidigt lovande konstnärer i syskonskaran uppmuntrades Ivar att utbilda sig, och vid 23 års ålder hade han hunnit avverka såväl Slöjdföreningens skola och Valands i Göteborg som Konstakademin och Konstnärsförbundets skola i Stockholm.
Ivar arosenius målning 1906:
Både han och hans två äldre bröder föddes med blödarsjuka , men han kom att bli den ende som överlevde till vuxen ålder. Parallellt med sina studier på Valand skrev Arosenius in sig på Slöjdföreningens skola vid avdelningen för dekorativ målning. Arosenius trivdes inte med undervisningen, och i november blev han antagen som "frielev" vid Konstnärsförbundets skola , som leddes av en entusiastisk Richard Bergh. Inte heller där fann sig Arosenius till rätta, så under våren återupptog han sina studier vid Valands målarskola. Följande år deltog han i en elevutställning på Valand, arrangerad av Carl Wilhelmson. Kruse och Arosenius var ett mycket omaka par. Kruse var den allvarlige moralisten, medan Arosenius var fylld av bitska sarkasmer, bekajad av en ständig strävan att leva ett högt liv, med ett ihärdigt supande. Det märkliga var att för Arosenius var också detta moral eftersom han tidigt fick diagnosen blödarsjuka. Det rörde sig helt enkelt om hans möjligheter att överleva.
Det handlar snarare om konst med enkla referenser som bildar små ointagliga efterhängsna berättelser. Mina egna föreställningar om Ivar Arosenius som enbart en bullrig brännvinskonstnär ställs helt enkelt på kant till förmån för ett fascinerande konstnärskap. Ivar Arosenius "Antikrist på sitt yttersta, omgifven af barn, barnbarn och barnbarnsbarn" , akvarell, 16,5 x 25 cm, Foto Christer Hallgren Ivar Arosenius är göteborgaren som kring sekelskiftet målade barska karikatyrer i akvarell. Ingen kunde som han skapa rejäla nidbilder av borgerligheten, men han kunde också lika gärna måla besjälade älvor, illmariga djävlar, eller barskt rödmosiga fyllon. Hans breda register tog sig många stilmässiga uttryck. Förutom de folkliga tendenserna finner man andra, som det orientaliska, det medeltida och även lite renässans. Denna "här och var"-stil gav ett mångsidigt konstnärskap. Däremot var han mer eller mindre akvarelltekniken trogen under sitt alltför korta konstnärskap.
Nationalmuseum , Stockholm Självporträtt är en akvarell och gouache av den svenske konstnären Ivar Arosenius — som mäter omkring 31 x 24 centimeter och tillhör Nationalmuseum. Bilden ställdes ut på Valand i Göteborg , samma år som Arosenius fick sitt stora genombrott som konstnär. Målningen prydde ett svenskt frimärke med valören 4. I självporträttet skildrar Ivar Arosenius sig själv som bohem , ett manligt konstnärsideal. Arosenius har gestaltat sig själv ute i naturen, med en stor blomsterkrans på huvudet, iförd skägg och en bylsig ylletröja. Motivet [ redigera redigera wikitext ] Sekelskiftets radikala konstnärer var kritiska till det borgerliga samhällets värderingar och sökte bryta med dess olika sociala och konstnärliga konventioner. Ivar Arosenius tillhörde den tidens avantgardistiska kretsar, konstnärer som i sina bilder var med om att förstärka myten om det självförbrännande geniet. Vilket i Arosenius fall förstärktes av hans egen sjukdomsbild, av blödarsjukan , som avsevärt kom att förkorta hans livslängd.